På jobbet igår uppstod en stressig situation. Vi hade ett tekniskt problem, som bara en person hos oss kan lösa. Hen var dock hemma och vab:ade. Eftersom det var både akut och krävde att vederbörande satte sig framför datorn på en gång ville jag inte ringa kollegan ifråga, man vet ju själv hur det är, när man vab:ar med febrigt och magsjukt barn kan man inte bara släppa allt man har för händer och kasta sig över laptopen när jobbet ringer. Därför kopplade jag in en extern konsult med extremt kort varsel. När en annan kollega fick reda på det, blev hen bestört - Men det är väl bara att ringa den som vab:ar! Det är väl ingen ursäkt! Vi är ju alltid tillgängliga, så jobbar vi här! Mmhh, sa jag, om någon är hemma och vab:ar så får man faktiskt ha respekt för det.
Och tänkte sedan vidare. Även fast Sverige har mycket mer flexibla arbetstider och - i alla fall vad gäller den faktiska arbetstiden arbetar mycket mindre, så förväntas vi ändå alltid vara tillgängliga på ett sätt som jag inte upplevde när jag arbetade i Tyskland. Var man sjuk, så var man - det fanns inga förväntningar på att man skulle logga in på jobbmailen hemifrån. Var man på semester så lämnade man över sina arbetsuppgifter innan man åkte iväg. I Sverige har jag känt mig väldigt obekväm när kollegor säger "ring den och den, han är ansvarig. Han är visserligen på semester, men det gör inget" och man sedan ringer och avbryter mitt på golfbanan. Eller känt stressen de första gångerna jag vab:ade och chefen försiktigt frågar "men du kan väl jobba hemifrån ändå?". Så visst, på pappret finns det många fördelar med det svenska arbetslivet. Men ibland undrar jag om inte stressen är större.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar